Bosworth Toller's

Anglo-Saxon

Dictionary online

stǽnan

  • verb [ weak ]
Dictionary links
Grammar
stǽnan, p. de
to stone, cast stones at
Show examples
  • Ðú stǽnæst (stǽnas,

      Lind.) ða ðe tó ðé sende wéran, Mt. Kmbl. Rush. 23, 37.
  • Ne stǽnas ué ðec

    non lapidamus te,

      Jn. Skt. Lind. 10, 32.
  • Heó wæs stǽned óþ ðæt heó hire gást onsænde; ðá com þunerrád and ofslóh ðone mǽstan dǽl ðæs folces ðe hí stǽnde,

      Shrn. 57, 34-36.
  • Hig hine stǽndon,

      Jos. 7, 25.
  • Stǽne hine man mid stánum,

      Lev. 20, 2.
  • Ðá hét se déma hine stǽnan,

      Shrn. 48, 28.
  • Tó stǽnenna,

      Jn. Skt. Rush. 11, 8.
  • Hí hine gelǽddon tó stǽnenne,

      Homl. Th. i. 46, 35.
  • Hé for ðǽm stǽnendum gebæd,

      52, 19.
  • Hý wǽron stǽned, and ða stánas wǽron on bæc gecyrred,

      Shrn. 135. 27.
v. ge-, of-stǽnan.
to adorn with (precious) stones.
Etymology
[Goth. stainjan: O. H. Ger. steinón.]
Similar entries
v. á-stǽned.
Full form

Word-wheel

  • stǽnan, v.